”Här tar stan slut”, har många tänkt när de åkt över Liljeholmsbron söderut. De kunde inte ha mer fel. För det är här stan börjar. Om man tittar nyfiket upptäcker man snart att Liljeholmen är en av Stockholms allra mest dynamiska platser – och det har den alltid varit.
Liljeholmen och områdena runt omkring var länge mest jordbruksmark, precis som resten av Stockholm. Men på 1600-talet började det hända något. Och det började med servicebranschen. Här, vid sjön Trekanten, bildade krogar, brännvinshus och värdshus det första företagsklustret i Liljeholmen. Men varför just här?
I Liljeholmen korsades tre vägar ut och in ur staden – via Mälarens vatten, via landsvägen från Hornstull och vintervägen över isen. En perfekt plats för ett sista raststopp innan man åkte in till Stockholm. Liljeholmens Värdshus var ett av de mest kända, med både Lasse Lucidor och Bellman som gäster.
Efter en vagnsolycka där hästen dog, vagnen blev till kaffeved och Bellman lyckligtvis klarade sig oskadd, övernattade han på värdshuset och skrev:
”Chaisen ligger uti dike
Hästen uti Karons rike
och på Liljeholmen jag.”
Diktargeniet kände sig nog hemma i området. Uppe på Hägerstens gård bodde hans syster Catharina Christina och längs Mälarens strand brukade han promenera med vänner. Någonstans längs stranden åt han en gång sommarfrukost med Ulla Winbladh och skrev sedan ”Hvila vid denna källa”. Han hade nog varit imponerad av frukostutbudet vid Liljeholmstorget idag.
Fram till 1913 hörde Liljeholmen inte till Stockholms stad. Och att ligga precis utanför huvudstaden med alla sina regler och förordningar gjorde Liljeholmen till en attraktiv plats för den som ville tänka nytt och annorlunda.
Först på plats var tygindustrin, främst katuntryckerier som tillverkade eftertraktade bomullstyger. Tygfärgning kräver mycket vatten, som var lätt att få tag både från Mälaren och sjön Trekanten. Det visade sig vara bra förutsättningar också för nästa generation industrier – den kemisk-tekniska.
Liljeholmens stearinfabrik startades 1839 av Lars-Johan Hierta. Och trots att fabriken låg här bara ett par år, är det förmodligen det första man kommer att tänka på när man hör ordet Liljeholmen.
Stearinljus var en modern lyx som snabbt blev populär. Men Hierta drog sig ganska snart ur företaget och använde en del av pengarna till att starta Aftonbladet. Man kan därför säga att den moderna, svenska pressen faktiskt såg sitt ljus (!) i Liljeholmen.
En annan pangidé stod Alfred Nobel för. I Nobels fabrik i Vinterviken tillverkades både sprängolja och dynamit. Slussarbetarna lär ha haft extra nervösa dagar när de farligt lastade pråmarna från Nobel skulle segla ut i Östersjön. 1920 flyttades tillverkningen, men en del experiment och provsprängningar pågick ända till slutet av 1980-talet.
Den kemisk-tekniska industrin i Liljeholmen växte snabbt och här har sedan 1800-talet tillverkats allt från tvål och skokräm till gas och färg. Alcro-Beckers, Nordströms trä och Cementa är några av de mest välkända.
Riktig fart fick utvecklingen på 1800-talet – tack vare järnvägen. Här dundrade västra stambanan förbi på sin väg in till Stockholm. På bara några år blev Liljeholmen något av ett järnvägscentrum. SJ byggde bangård, verkstäder och bostäder för de som jobbade på järnvägen. Järnvägsknuten och de moderna transportmöjligheterna drog snabbt till sig nya företag. Gelatinfabrik, mejeri, skotillverkning, kafferosteri, gjuteri, tryckeri och mängder av små serviceverksamheter för de som arbetade och bodde i Liljeholmen. Området bokstavligen sjöd av nya idéer – precis som idag.
Ryktet om Liljeholmen som en plats för kreativa, orädda företagare drog tidigt till sig kvinnor, både som värdshusmadamer och industriledare. Madame Werner är en av de första dokumenterade – en pionjär bland Liljeholmenförtagarna med sitt ättikssjuderi. Florence Bonde, som ägde och drev Liljeholmens kalkbruk, var under en tid en av Sveriges största företagsmagnater med tillverkning av bruk och godsfrakt med en stor handelsflotta.
Under 1900-talet förändrades Liljeholmen igen. Nybohov, med sin nyskapande arkitektur och bergbana uppmärksammades över hela världen. Den nya tunnelbanan gjorde området ännu mer tillgängligt. Och Liljeholmstorget växte fram som hela områdets själ och hjärta med en unik blandning av utbud och kulturer. Tvärbanan knöt ihop öst med väst. Och när industrin förändrades flyttade skolor, ateljéer, konstgallerier och nya kreativa verksamheter in i de gamla kontoren och fabrikslokalerna. Ett av regionens viktigaste vårdkluster med ledande specialister inom många terapiområden etablerades i Liljeholmen.
2009 invigdes Liljeholmstorget Galleria, som snabbt blev en av Stockholms mest besökta. Bland annat var prisbelönta ICA Liljeholmen en av de första livsmedelsbutikerna att öppna en bistro och vinbar inne i butiken. I ett av husen vid torget samlades vårdföretag och Liljeholmen är i dag en viktig destination för vård och hälsa.
Framöver är planen att öppna upp det slutna kvarteret runt Liljeholmstorget och skapa en ny destination för möten, konst, design, mat och upplevelser.
Liljeholmen har alltid varit en plats för människor som hellre säger ”varför inte?” än ”varför då? Och än idag driver det unika läget förändring och utveckling med sina fantastiska kommunikationsmöjligheter och nyfikna människor.
Visionen för RE: Liljeholmen är att skapa ett dynamiskt och kreativt område för nya sätt att arbeta, bo, umgås och uppleva, helt i linje med 400 år av ständigt nytänkade.
Man kan ju fråga sig vad som egentligen ligger utanför tullarna – Liljeholmen eller Stockholm?
